Tandvårdens Historia, del 3

I Sverige…

Under 1660-talet skedde en viktig utveckling i Sverige. Tidigare hade vem som helst fått kalla sig tandläkare, ofta använde de mycket tvivelaktiga behandlingsmetoder som hokus pokus och skumma mirakelkurer. Smeder och andra som ville kalla sig tandläkare fick nu utföra prov och tester.

Detta till trots upphörde inte de alternativa behandlingsmetoderna, som magiska botemedel, ramsor som skulle få tandvärken att upphöra. En vanlig metod var att stoppa en glödande spik i den onda tanden, det sades att tanden då ramlade ut bit för bit. Det förekom också att man stoppade brännvin i hålet.

Svenska Tandläkare-Sällskapet som bildades 1860 låg till grund för att en skoltandvård började organiseras i Sverige.

1938 bildades Folktandvården. I början var den mest till för barnen och långt ifrån självklar för alla. Folktandvården kom att successivt byggas ut och i dagens läge finns den i alla landsting.

Den så kallade Vipeholm-undersökningen som presenterades i Lund 1954 blev känd över hela världen och är fortfarande omtalad. Patienter på Vipeholms statliga sjukhus hade under en tioårsperiod fått ett stort intag av sockerhaltiga produkter. Forskare fick samtidigt i uppdrag att observera patienterna och se hur karies (tandröta) uppstår.

På 1950-talet förekom det ingen förebyggande tandvård. Det var först på 1960-talet som de första s.k. flourtandsköterskorna dök upp i skolorna. De talade om vikten att använda fluor som skydd mot kariesangrepp. Fluortandkräm och fluorsköljningar blev vanliga. Svenskarnas tandhälsa förbättrades.

Tandvården fortsatte att förbättras under 1970-talet. En ny lag tillkom som innebar att alla barn och ungdomar mellan 0 och 19 år fick rätt till kostnadsfri tandvård i Folktandvården. Tandvårdspersonal föreläste i skolan och det anordnades aktiviteter som föredrag, kurser och utställningar.

En del smeder kallade sig även Tandläkare

This entry was posted in Historia and tagged , , , , . Bookmark the permalink.